Excerpt:

SWE
Det skymtar en urtid bland skuggorna min kropp kastar på kakelgolvet. Lamporna ovanför ger mig tre armar när jag sträcker mig mot vanillinsockret i bakhyllan. Ljusrören i fråga har noggrant installerats enligt den standard huvudkontoret i Neckarsulm har bestämt. En standard som nu låter ett flerarmat skuggspel på golvet agerar ut en tid för 600 miljoner år sedan. Det var då både jag och de på Neckarsulms kontor blev tvåsidigt symmetriska varelser. I våra gener skrevs det in ett framåt och ett bakåt som ommöblerade våra kroppar. Vi fick ett teleologiskt språk för att beskriva ett huvudkontor som framåtsträvande och mig som står vid bakhyllan denna tisdagskväll i Lidl som bakåtsträvande.

Bredvid mig ligger en matkorg uppochned. Jag låtsas inte om den. Inte än. Om 53 sekunder måste jag i en svepande rörelse vända den åt rätt håll och snabbt dölja det som gömmer sig därunder. Jag är inte helt säker på om jag faktiskt bryter mot lagen eller om det jag gör är för absurt för att omfattas av juridik. 

Nu 39 sekunder. Men det rycker någonstans i mig. Ett flimmer som känns igen från nätter då blodet strömmat tillbaka in i en arm som strypts av kroppens vikt mot madrassen. Det var i panik jag upptäckte det första gången som tonåring. Jag trodde min arm hade dött, svingande kött från min axel. Numera är det ofta med fascination som jag letar mig genom det brus som långsamt börjar antyda formen av mitt uppvaknande kött. Men nu i en av Lidls gångar verkar dessa tusen nålstick teckna något alldeles nytt. Eller något sedan länge förlorat. En skuldra, en axel, som kliar sig ut ur min rygg. Fantomsmärtor och fantomnjutningar från en tredje arm.

ENG
I find myself on a screen at the self-checkout while buying vanilla sugar. I cannot meet my own eyes. I am surveilling myself and, like most people, I have become very good at it. The camera is mounted in the ceiling behind me, turning me into a character in an especially sterile supermarket simulator. I raise one arm and wave back at the camera. My player character soon follows. The screen displays the subject position I am permitted to inhabit here: a conditional existence, a consumer. Either I move through this space in third-person, or I don’t move through it at all. I step out of the screen's field of vision and leave the store. My game character soon follows. The speakers above start buzzing.

“Remember, here y – u will always find the best prices.”

At the same time my phone vibrates. “Lidl-voice” appears on the screen. I answer. It was back at a friend’s film premiere I first met him. He was an actor who moonlighted as the in-store announcements for Lidl. He recently told me he had been asked to sell his voice to the company. The transaction, or extraction, involved several days in a studio reciting phrases used to train an AI system. His mouth would also be cast using alginate, the same material dentists use, flavoured with vanilla, mint and other tastes designed to make the experience more tolerable. Last I heard he was in talks with the union about it, but now the Lidl-voice confirms what I had already suspected. His voice has been sold.

And it stutters.

Someone has tampered with the announcement scripts so that the computer no longer can read them correctly. An upside-down “o” goes unnoticed by the human eye, yet it can no longer be understood by the synthetic voice. It is ignored, inaccessible to the automated tongue. An infrastructural aphasia. A linguistic mutation is hiding inside the supermarket announcements. Through the Swedish grammatical function of “o” I infer:

you - o = y_u
or
y_u = (-you)

I will return to the store tomorrow, to see where this leads.