Excerpt:

Det skymtar en urtid bland skuggorna min kropp kastar på kakelgolvet. Lamporna ovanför ger mig tre armar när jag sträcker mig mot vanillinsockret i bakhyllan. Ljusrören i fråga har noggrant installerats enligt den standard huvudkontoret i Neckarsulm har bestämt. En standard som nu låter ett flerarmat skuggspel på golvet agerar ut en tid för 600 miljoner år sedan. Det var då både jag och de på Neckarsulms kontor blev tvåsidigt symmetriska varelser. I våra gener skrevs det in ett framåt och ett bakåt som ommöblerade våra kroppar. Vi fick ett teleologiskt språk för att beskriva ett huvudkontor som framåtsträvande och mig som står vid bakhyllan denna tisdagskväll i Lidl som bakåtsträvande.

Bredvid mig ligger en matkorg uppochned. Jag låtsas inte om den. Inte än. Om 53 sekunder måste jag i en svepande rörelse vända den åt rätt håll och snabbt dölja det som gömmer sig därunder. Jag är inte helt säker på om jag faktiskt bryter mot lagen eller om det jag gör är för absurt för att omfattas av juridik. 

Nu 39 sekunder. Men det rycker någonstans i mig. Ett flimmer som känns igen från nätter då blodet strömmat tillbaka in i en arm som strypts av kroppens vikt mot madrassen. Det var i panik jag upptäckte det första gången som tonåring. Jag trodde min arm hade dött, svingande kött från min axel. Numera är det ofta med fascination som jag letar mig genom det brus som långsamt börjar antyda formen av mitt uppvaknande kött. Men nu i en av Lidls gångar verkar dessa tusen nålstick teckna något alldeles nytt. Eller något sedan länge förlorat. En skuldra, en axel, som kliar sig ut ur min rygg. Fantomsmärtor och fantomnjutningar från en tredje arm.